Pernilla hänvisar bland annat till SOU-utredning 2024:66, Livsviktigt lärande
2025-05-31
Pernilla har i över 25 år arbetat med suicidprevention och stöd till efterlevande, i en rad olika roller. År 2014 disputerade hon med en avhandling som fokuserade på föräldrar som förlorat ett barn i suicid. Genom populationsstudie hade hon kontakt med närmare 1 000 efterlevande föräldrar, och så många som 666 (78 %) besvarade ett omfattande frågeformulär. Bland annat visade resultatet att 96 % önskade att vården hade kontaktat dem efter dödsfallet, för att följa upp hur de mådde. Idag arbetar Pernilla huvudsakligen som rådgivare på Hjälplinjen för psykisk ohälsa och suicidprevention. Hon är även forskare vid Centrum för psykiatriforskning, ett samarbete mellan Region Stockholm och Karolinska Institutet, samt verksam som läromedelsförfattare.
96 % önskade att vården hade kontaktat dem efter dödsfallet, för att följa upp hur de mådde.
Efter hennes föreläsning passade vi på att ställa några frågor, så att även du som inte hade möjlighet att lyssna får ta del av hennes kunskap och insikter.
Vi börjar med det personliga mötet – vad anser du är viktigast i bemötandet av en person som har tankar om att ta sitt liv?
Det är avgörande att personen möts av någon som förmedlar att det är bra att personen söker hjälp – och att hjälp finns att få. Förhållningssättet är centralt för att skapa trygghet, så att personen vågar öppna sig. Det handlar om att förmedla att personen är viktig, att lyssna för att försöka förstå, att ge utrymme för berättelsen – och att tillsammans börja hitta möjliga lösningar. Empatiskt bemötande, närvaro och lyhördhet för individens behov är avgörande i den fortsatta planeringen, med personen och dennes närstående.
Och om jag inte arbetar inom vården, utan är orolig för en vän, familjemedlem eller kollega – vad bör jag tänka på?
Våga fråga och var inte rädd för att samtala om psykisk ohälsa och suicidalitet. Om du märker att någon i din närhet verkar nedstämd, uppgiven eller har ångest, så ta initiativ till ett samtal. Genom att fråga visar du att detta är något vi kan samtala om, och att du bryr dig om personen. Våga också fråga om personen har haft tankar på att ta sitt liv och om personen har skadat sig själv någon gång. Lyssna lyhört. Ett vagt svar som "inte självmordstankar direkt" kan ändå handla om att personen brottas med detta på annat sätt. Exempelvis genom bildliga fantasier, eller genom att utsätta sig själv för livsfara. Många suicidförsök sker impulsivt, utan att personen tänkt eller planerat att ta sitt liv innan.
Det är viktigt att göra miljön så säker som möjligt kring personer som kan vara suicidnära. En efterlevande i akut kris ska exempelvis inte lämnas ensam med den avlidna personens skjutvapen och läkemedel. En förälder som förlorat sitt barn i suicid berättade en gång att hon efter dödsfallet aktivt sökte sätt att ta sitt liv när det precis hade hänt. Hon hade suttit med sin dotters läkemedel men blivit osäker på om de var tillräckligt farliga. Hon beskrev också att hon brukade gå rakt ut i gatan med förhoppning om att bli påkörd. Många år senare, när hon trodde att hon drabbats av en hjärtinfarkt, försökte hon till en början att inte söka hjälp – i hopp om att dö. Hon fick dock vård, och i samband med detta även behandling för depression.
Om det värsta inträffar – vad är dina erfarenheter av att vad en efterlevande som förlorat en närstående kan behöva?
En person i akut kris behöver ofta stöd för att mobilisera sina resurser. Efterlevande som saknar socialt stöd riskerar att isoleras ytterligare, vilket kan få allvarliga konsekvenser för den psykiska hälsan. Många upplever att det är hjälpsamt att möta andra i samma situation, både genom enskilda samtal och i grupp. Detta har också visats i en nyligen publicerad systematisk litteraturöversikt.
Det är viktigt att få möjlighet att sätta ord på sina tankar och känslor i ett sammanhang där någon verkligen lyssnar. Känslorna kan vara starka och ibland motstridiga – en djup sorg och saknad kan blandas med ilska. Det är också vanligt att känna skam eller skuld för vad man tror att man borde ha gjort – eller inte gjort – före och efter dödsfallet. Många brottas med plågsamma frågor kring om och varför det hände. Bekräftelsen att dessa känslor och reaktioner är normala i en extrem situation är ofta en viktig del i återhämtningen till ett liv som inte hindras av sorg.
Sorgen efter en familjemedlem, vän eller annan viktig persons suicid kompliceras av många faktorer. Många efterlevande är rädda för att andra familjemedlemmar också ska ta sitt liv och går med ständig oro. Detta kan vara svårt att tala om inom familjen och här fyller anonyma stödlinjer en viktig funktion. I det akuta skedet behövs ofta både emotionellt och praktiskt stöd. Det gäller att vara lyhörd för frågor som bäst bemötes med närvaro och frågor där problemlösning är hjälpsamt. Det kan handla om frågor som: Är det sant? Vad händer nu? Och hur kan jag berätta för barnen? Var kan vi få hjälp? Här kan yrkesverksamma bidra med kunskapsbaserade råd och information utifrån behov.
Det är också vanligt att man som efterlevande brottas med tankar på att ta sitt liv. Stödlinjer med professionell personal kan då ge krisstöd, göra bedömningar och planering - en viktig del är arbetet med kris- och säkerhetsplan.
Vad anser du behöver förbättras när det gäller stödet till efterlevande?
I dag saknas ett formaliserat efterlevandestöd i Sverige. Vilket stöd man får beror till stor del på var man bor och vilka personer man råkar möta. Det är förfärligt att efterlevande ibland lämnas ensamma att söka hjälp – även när en familjemedlem tagit sitt liv i hemmet och det finns barn med i bilden. Att själv ta kontakt i en akut kris kan vara svårt, särskilt om man är osäker på vart man ska vända sig eller om tilliten till vården är skadad.
Familjer och individer som redan före dödsfallet kämpat med psykisk ohälsa kan vara utmattade och socialt isolerade, vilket ytterligare försvårar hjälpsökandet. Tidig kontakt kan vara avgörande för att identifiera familjer och individer i behov av omedelbar hjälp för att undvika ytterligare tragedier. Kontakten med efterlevande innebär också att personer som riskerar långvarig sjukdom som kan bli livshotande kan upptäckas och få hjälp.
Flera utredningar betonar vikten av att aktivt erbjuda stöd till efterlevande – inte minst för att nå dem som annars riskerar att bli utan stöd trots stora behov. Barn och unga måste få det stöd de har rätt till enligt lag. Stödet behöver bestå av kunskapsbaserade råd, information och stöd. Det sträcker sig från allmän information och råd om sorg till kvalificerad bedömning och behandling av komplicerad sorg och psykiatriska sjukdomstillstånd. Det behöver anpassas efter individens ålder, mognad och förståelse – vilket kräver tillgång till kunskapsbaserat material och specialistkompetens.
Suicid och andra traumatiska dödsfall är ofta ovanliga händelser i enskilda yrkesverksammas vardag, vilket gör att kunskapen ibland brister. Därför behövs specialkompetens inom suicid, trauma och psykologiska olycksfall – för att kunna erbjuda rätt stöd till efterlevande. Specialiserade team eller mottagningar som kan erbjuda kvalificerat stöd efter suicid efterfrågas av efterlevande.
Kalmar-modellen och barntraumateamet vid BUP i Norrköping är två goda exempel på lokala initiativ till bra efterlevandestöd. Men för att skapa ett mer jämlikt och behovsanpassat efterlevandestöd krävs en nationell kraftsamling. Det handlar om att tillgängliggöra befintlig kunskap, samordna resurser och skapa strukturer. Ett inspirerande exempel på detta är det australiska programmet StandBy, som arbetar nationellt med efterlevandestöd efter suicid. Insatsen innehåller både uppsökande stöd, stöd över tid och kunskapsbaserat material.
Stiftelsens styrelse har tidigare i år tagit beslut om att tillsammans med Pernilla undersöka möjligheten att driva på utvecklingen av ett bättre och mer jämlikt efterlevandestöd i Sverige. Bland annat kommer vi i höst att föreläsa på Natieonalla konferensen för suicidprevention.